Det är synd att den allmänna debatten fått slagsida åt katastrofiering och brist på framtidstro. Ett sådant förhållningssätt leder ingen vart, skriver entreprenören Karolina Wallin Brorsson.
Det år flest människor i modern tid blev snopna var nog 2020. Vi var många som skålade in 20-talet med devisen ”det här blir Mitt årtionde”. Men baksmällan hann knappt lägga sig innan viruset hade börjat sprida sig över världen.
Under våren fick vi beskåda hur våra liv förändrades och kringskars av pandemins framfart.
Nu i januari 2021 möter vi en värld som är väsensskild från tidigare. Jämfört med för ett år sedan har det skett en strukturomvandling som bland andra undersökningsföretaget Novus rapporterat, har gått i en hastighet som motsvarar fem års förändringstakt.
Relativt snabbt lärde sig många av oss att vi tack vare digitaliseringen kan arbeta där vi bor eller vill bo. Att jobbresor i parti och minut inte är nödvändiga. Och i stor utsträckning har vi fått vända oss till naturen för rekreation och tröst.
Vi har också fått smaka på känslan av hur endimensionella videomöten kan sakna både nyanser och utbroderande dialoger. Kanske har vi insett att den där speciella kemin som uppstår vid ett fysiskt möte, oberoende om det sker vid kaffemaskinen eller i konferensrummet, har dolt många guldkorn till idéer som varit värda att vidareutveckla.
Ensamheten har brett ut sig och orättvist uteslutit stora grupper från viktig gemenskap.
Den dominerande medierapporteringen kring pandemin har gjort att blickarna vänts bort från världens konflikter och medfört minskat fokus på klimatrelaterade frågor – där till exempel en kartläggning gjord av den kanadensiska organisationen Mining Watch visar att gruvbolagen har flyttat fram sina positioner under pandemin, med stor negativ miljöpåverkan som följd.